Den bästa dagen i mitt liv!

Jag tänkte att jag skulle skriva en liten förlossningsberättelse. Jag har förmodligen redan hunnit glömma en del, men här hemma har jag lite uppskrivet hullerombuller, och jag vill ju minnas så mycke som möjligt från den bästa dagen i mitt liv. Kan hända att det kommer upp lite otäcka (för vissa) saker, så om någon som läser är känslig, skippa då detta inlägget!

Förlossningsberättelse!

Den 28 juni 2010 hade passerat för tio dagar sedan. Det var då Li var planerad att komma. Jag visste att de flesta förstföderskor ofta går över tiden, men jag hade hela tiden trott att jag skulle slippa det. Jag var inställd på att föda för tidigt. Det var väl önsketänkande kan jag inse nu i efterhand.
I flera dagar hade jag gått med värkar, rättare sagt fem. Vi hade hunnit besöka Helsingborgs lasarett 2 gånger under 5 dagar, så när jag för tredje gången kände att: nu, nu är det dags, tvivlade jag innerst inne på det själv. På förlossningen hade de noga talat om för mig att när de riktiga värkarna sätter igång kommer jag absolut känna det, att nu är det verkligen dags att åka in. Men jag hade gått med hemska värkar i 5 dagar. Värkar som kom med 3 minuters mellanrum, ibland 23 minuters mellanrum. Jag pratade med min mamma i telefon, och fick andas igenom varje värk. Sen pratade jag med Carro, och när jag fick pausa varannan minut sa hon att nu måste det vara dags. Jag var så hemskt trött och hade väldigt ont. Men vågade knappt hoppas på att det verkligen skulle ske just idag, den 8 juli. Men tillslut beslöt vi oss för att packa in BB väskan i bilen för en tredje gång. Tredje gången gilt visade det sig. När vi kom in till förlossningen blev vi bemötta av världens gulligaste personal. Jag minns att jag var så rädd att någon av barnmorskorna jag haft tidigare skulle vara där, och tänka: hon nu igen! Men ingen av de förra barnmorskorna var där. Klockan var vid ett på eftermiddagen. Jag hade knappt sovit på 5 dygn, och önskade att de skulle sätta igång mig. När jag blev undersökt vid halv 2 fick vi ett glädjande besked. Jag var öppen 4 centimeter!!! Barnmorskan log och sa att denna gången skulle vi inte behöva åka hem, idag skulle vi föda barn! Det var en sådan lättnad, glädjetårarna sprutade och med ens fylldes jag av hopp och energi! Jag fick byta om till sjukhuskläder! Nättrosorna man har på sig skrattade både jag och Teddy åt! Det var som att den värsta smärtan försvann och kvar fanns bara lycka! För att skynda på värkarbetet var vi uppe och gick i korridorerna till en början! Sen gick vi ner till bilen, hämtade väskorna, gick en liten promenad kring sjukhuset och sen fikade vi i cafeterian. Vi köpte tidningar, godis och dricka i kiosken. Jag visste att det kunde bli en lång dag/natt, så vi handlade på oss rejält! När vi kom upp på avdelningen igen var det dags för en ny undersökning. Promenaderna hade gjort nytta- öppen 6 centimeter! Jag blev då erbjuden smärtlindring, men tackade snällt nej. Jag ville klara mig så länge som möjligt utan hjälpmedel! Jag satte mig på en pilatesboll och började rulla höfterna! Jag läste lite och pratade med Teddy. Jag hade fortfarande inte outhärdligt ont. Med tanke på att jag var inne på femte dagen med värkar var jag vid detta laget ganska härdad! Vid nästa undersökning var jag fortfarande öppen 6 centimeter. Då bestämde de sig för att ta hål på hinnorna och sätta en elektrod på Lis huvud. Efter detta gick allt väldigt fort. Med ens var jag öppen 8 centimeter. Nu gjorde det ONT! Jag provade lustgas. Det var det värsta jag varit med om. Jag bara fnittrade och fnittrade. Ju mer jag fnittrade ju mer ont gjorde det, men det gick inte sluta! Barnmorskan fick vända sig ifrån mig så mycke hon skrattade. Detta har vi på film, och varje gång jag ser det gråter jag av skratt! Efter 5 minuter vägrade jag fortsätta, det blev ju bara värre! Jag bad då om epidural (ryggmärgsbedövning) Själva sprutan gjorde förbannat ont. Hur kunde de tvinga mig ligga blickstilla, kuta ryggen som en arg katt? Efter några försök var den iallafall satt, och då befann jag mig i himmelriket! All magont försvann, men trycket nedåt blev så uppenbart. Jag kunde prata utan att flåsa som en maratonlöpare och älskade livet. Jag satte mig då på pilatesbollen igen. Efter bara några minuter kunde jag inte sitta kvar, krystvärkarna började! Det var omöjligt att hålla emot och var så befriande att äntligen få trycka på ordentligt! Att bara ligga på rygg o krysta funkade inte alls för mig, så för att underlätta fick jag hålla i mina egna ben, dra dom emot mig och på så vis få mer kraft att trycka på. Sen till det allra mest effektiva: ha dragkamp med barnmorskan! Hon höll i en ände av ett lakan, jag i den andra, hon drog åt ett håll, jag åt det andra! Mellan varje värk somnade jag av utmattning, men sen tog jag i som bara den och gud så bra det funkade! Efter ca 50 minuters krystande kom tillslut våran lilla tjej till världen. Klockan var 21.53 den 8 juli. Du lades på mitt bröst och skrek med ens. Det enda jag fick fram var: Herregud, herregud! Pappa Teddy fick klippa navelsträngen medans jag gjorde det sista "jobbet". Sedan blev vi lämnade ensamma, jag Teddy och Li, en nybliven familj. Teddy var som en superfarsa! Han vågade stå upp och hålla Li. Just då var han min hjälte. Jag var så rädd och fattade absolut inte hur han vågade. Mackorna man fick sedan var det godaste jag ätit i hela mitt liv. Efter en timme eller så fick jag upp och duscha! Skakig som ett asplöv stod jag i duschen, lyckligast i hela världen! Sen togs det foto, mättes och vägdes. 3460 gram och 50 centimeter lång. En perfekt bebis! Jag skickade bild på vårat mirakel, ringde mamma och pappa. Det första jag sa var: Hej mormor! Moster Amanda väcktes och grät av lycka! Sen blev jag och Li skjutsade till bilen där Teddy väntade. Jag var livrädd och tyckte att hon som körde var en fartdåre! Fattade hon inte att jag höll mitt älskade barn i famnen?! Natten på egenvården var helt underbar. Jag kunde inte slita blicken ifrån Li. Varenda sekund var helt underbar. Dagen efter kom våra familjer på besök.

Det är svårt att beskriva en sådan fantastisk upplevelse, men jag har gjort mitt bästa, och kommer spara detta inlägget föralltid, skriva ut det och rama in det i guldram! Det är det minsta jag kan göra. Hade jag fått en önskning skulle den vara att få återuppleva denna dag en gång till.