Dagen har varit bra. Li är sitt vanliga jag igen, kanske lite gnälligare, men det är förståligt när man inte sover som man ska! Jag har proppat henne med så mycke mat det bara gått idag, så jag håller tummarna för att få sova inatt. Guuud vad skönt det hade varit. Det är galet vad kroppen vänjer sig vid dålig sömn snabbt. Jag är dödstrött direkt jag vaknar såklart, men sen är det okej. Tänk er själva, att inte få sova en hel natt på nästan 5 månader. Det tar på kroppen. Men Li är som bensin, jag behöver henne för att orka.
Idag har vi inte gjort många knop. Vi har haft mysdag, (som varje dag). Teddy har installerat pelletsbrännare, så jag och Li har varit själva mest. Jag har tagit en massa kort på henne med våran nya kamera, som är så jäkla bra! Jag hatar att vi inte hade någon bra kamera under Lis första månader. Men det tar jag igen nu. Jag ska dokumentera varje dag i bilder, och sen skicka in dom och få dom på kort. Jag skulle kunna tapetsera varenda vägg här hemma med bilder utav Li! Snart ska jag börja fixa hennes rum, det kommer bli så kul!
Min mobil är fortfarande efterbliven. Jag ångrar mig fruktansvärt mycke att jag valde en äcklig Sony Eriksson. Ska aldrig mer ha det efter denna! Och föresten, jag vet inte om ingen har kommenterat mina inlägg här i bloggen innan, men jag hade iallafall glömt att fixa några inställningar.. Det hade varit mycke roligare att blogga om man fick kommentarer.. Och Johanna, du sa att du inte kunde kommentera. Jag tror jag fixat de nu, så hojta till om fallet är så! Nu ska jag lägga mig. I helgen ska vi kolla nya bilar. Vi har fått svar på hur mycke pengar vi får för den gamla bilen. Vi fick mer än vi trodde, YEY!
torsdag 18 november 2010
Missnöjd
Usch vilken natt, igen. Detta har nog varit värsta natten sedan Li kom. Igår trodde jag inte det kunde bli värre, men ack så fel jag hade. Hon har varit vaken flera gånger varje timme, ibland för att äta, ibland för att hon tappat nappen och någon gång bara för att hålla mig i handen! Kanske inte konstigt med tanke på att hon knappt åt något under hela dagen igår, och det hon åt kräktes hon upp igen.. Så idag ska jag proppa i henne så mycke hon vill ha, och verkligen hoppas på en bättre natt. Har kollat runt på olika forum, och det verkar vara så att Li är mitt i en utvecklingsperiod. Dessa jäkla perioder alltså. Det går inte många veckor imellan dom, och vissa är värre än andra. Men idag har hon iallafall ätit både gröt, päronpure och ersättning, och än är inte dagen över! Men just nu sover hon, så jag passar på att kolla runt lite här på datorn. Hittar en massa fina saker jag vill köpa till Lis rum! Massa fina kuddar, filtar och prydnadssaker! Åh, om man ändå vore gjord av pengar!
Jag hittade också något jag skulle vilja göra för mig! Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att fixa till min kropp! Få bort alla äckliga bristningar. Allt annat kan jag leva med. Men jag hatar dem verkligen. Vissa säger att man lär sig att leva med dom, men så känner inte jag! Dom är verkligen inte en del utav mig. Och visst, jag har dom för att jag varit gravid, och utav det fick jag ju världens finaste lilla flicka. Men jag kan ändå inte acceptera dem. Jag har kanske inte mycke om man jämför med många andra, men de jag har tar kål på mig. Jag äcklas verkligen. Jag kommer aldrig mer visa mig i bikini, den saken är säker. Jag kan bara tänka vad andra tycker, om jag tycker o känner som jag gör! Usch, det blir till att börja spara pengar så jag kan göra något åt det. Först och främst ska jag börja simma. Bristningarna försvinner ju inte för det, men fettet ska väck. Jag vill iallafall känna mig någorlunda fin med kläder på!
Jag hittade också något jag skulle vilja göra för mig! Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att fixa till min kropp! Få bort alla äckliga bristningar. Allt annat kan jag leva med. Men jag hatar dem verkligen. Vissa säger att man lär sig att leva med dom, men så känner inte jag! Dom är verkligen inte en del utav mig. Och visst, jag har dom för att jag varit gravid, och utav det fick jag ju världens finaste lilla flicka. Men jag kan ändå inte acceptera dem. Jag har kanske inte mycke om man jämför med många andra, men de jag har tar kål på mig. Jag äcklas verkligen. Jag kommer aldrig mer visa mig i bikini, den saken är säker. Jag kan bara tänka vad andra tycker, om jag tycker o känner som jag gör! Usch, det blir till att börja spara pengar så jag kan göra något åt det. Först och främst ska jag börja simma. Bristningarna försvinner ju inte för det, men fettet ska väck. Jag vill iallafall känna mig någorlunda fin med kläder på!
 |
| Nappen är spännande, speciellt när man kan ta ut den, leka med den, och sen sätta in den helt själv igen :) |
onsdag 17 november 2010
Min bebis håller på att friskna till, tack och lov! Imorse hade hon feber, fick en alvedon och under dagen har febern hållt sig borta! Skönt, tycker både jag och Li! Men vanliga glada lilla Li har inte varit vanliga glada lilla Li idag. Nej, det har varit en förbannad, "rastlös" och matvägrande bebis! Hon åt inatt, sen vid halv elva. Sen vägrade hon äta. Ikväll fick jag i henne morot/potatis/palsternacka pure följt av banan/äpple pure. Då var hon hungrig! Sen någon timme senare käkade hon en flaska ersättning. Men, inte stannade det i magen inte.. Nej, hon hostade så mycke att hon kräktes, hon kräkte ner heeeela mig. Den största spyan jag någonsin sett henne lägga. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, helt nerspydd, både jag och alla kuddar och filtar i soffan. Från ingenstans. Jag har aldrig blitt så chockad. Teddy var snabbt framme och fotograferade, kul för honom. Om det var han Li spytt ner hade han spytt tillbaka, så känslig som han är! Föresten, en liten rolig sak: varje gång han bytar en bajsblöja på Li måste han binda för en handduk för näsan, annars kräks han. Macho va?! Haha.
Tänk vad jag förändrats. För lite mer än ett år sedan kretsade mitt liv kring allt annat än bajsblöjor och kaskadspyor. Idag är det de min vardag består av. Jag befinner mig i min egen lilla värld tillsammans med Li. Den är byggd av blöjor, dreggel och en herrans massa kärlek. Det finns inga ord som kan beskriva kärleken till Li. När jag tittar på henne bubblar det i hela kroppen. Det känns som att vara sådär alldeles nyförälskad. En helt underbar känsla, som jag är lycklig nog att få känna varje dag! Mitt lilla mirakel, med en stark vilja trots sin ringa ålder. Det är inte längre jag som är frun i huset, nej det är min lilla bebis på 4,5 månader som bestämmer. Vill hon ha det på ett sätt, då blir det så. Inga kompromisser här inte. Men för henne är jag villig att ge upp allt vad bestämma innebär. Är Li nöjd, är jag nöjd.
Satt här i min ensamhet och funderade för en stund sedan. Tiden sedan vi fick Li har gått så oerhört fort. Hon är redan 4 och en halv månad. Tänk att hon funnits hos oss så länge redan. Jag tänker ofta tillbaka på tiden precis innan Li kom. Alla förväntningar man hade, hur mycket vi längtade efter dagen då hon skulle bestämma sig för att titta ut och förgylla världen med sin närvaro. Stunden då barnmorskan sa att jag var öppen fyra centimeter, att vi inte skulle behöva lämna sjukhuset denna gången, inte utan vår bebis. Bebisen i magen skulle inte längre bara vara "bebisen i magen" Den skulle visa sig vara världens finaste lilla flicka, 10 fingrar och 10 tår, med ett kon format men ack så sött litet huvud (det lägger sig för dom som inte vet) Första natten då vi var tre. Första natten då jag inte sov ensam med Teddy. Miraklet som nu vi har ansvar för, som vi skyddar med våra liv låg där inne i min mage i mer än 9 månader och formades till den fantastiska bebis hon är idag. Jag minns hur rädd jag var för allt. När jag blev skjutsad i rullstol ner till bilen, jag tyckte hon körde så fort. Förstod hon inte att jag precis blivit mamma och höll något så litet och skört i mina armar, inlindad i en liten filt. Jag var så rädd att rullstolen skulle välta. Gud, jag var rädd för allt. När vi satt henne i bilbarnstolen för att köra till patienthotellet, lilla lilla Li. Och första nätterna hemma ska vi inte ens prata om. Jag låg och sov med Li på magen, bara för att få ha henne nära och känna henne andas. Jag minns den natten hon bara skrek och skrek och skrek, jag var så trött att jag somnade på soffan, och Teddy med henne där uppe i sovrummet. När jag vaknade hade jag panik, sprang upp och tänkte: "lever hon, har Teddy lagt sin arm på henne utan att märka det" En miljon tankar på några få sekunder. Men hon låg i sin säng och sov så fridfullt.
Att bli mamma är verkligen det läskigaste, jobbigaste, underbaraste och mest fantastiska som hänt mig. Om jag kunde återuppleva dagen då Li föddes hade jag gjort det, 100 gånger om. Det är en fruktansvärt häftig upplevelse att föda fram sitt barn, att få sitt barn på bröstet, så liten och så ny. Det gör så jäkla ont för stunden, men man glömmer det lika fort igen. Älskade Li Elsa Ekman, mitt allt!
Inlägget började på ett sätt och slutade på ett annat. Ibland skriver man av bara farten. Jag förstår om det blev lite rörigt, men jag hoppas att det framgår vad jag vill ha sagt. Och föresten, min mobil är det sämsta köp jag någonsin gjort. Den strular heeela tiden. Ibland kan jag svara på ett samtal, ibland inte. Idag har den strulat extremt mycke. Och sms jag skickar kan komma fram ibland, ibland inte. Så om någon ringer mig, eller skickar sms och jag inte svarar. Jag ignorerar I N T E er. Det är min efterblivna mobil som lever sitt eget liv!
Tänk vad jag förändrats. För lite mer än ett år sedan kretsade mitt liv kring allt annat än bajsblöjor och kaskadspyor. Idag är det de min vardag består av. Jag befinner mig i min egen lilla värld tillsammans med Li. Den är byggd av blöjor, dreggel och en herrans massa kärlek. Det finns inga ord som kan beskriva kärleken till Li. När jag tittar på henne bubblar det i hela kroppen. Det känns som att vara sådär alldeles nyförälskad. En helt underbar känsla, som jag är lycklig nog att få känna varje dag! Mitt lilla mirakel, med en stark vilja trots sin ringa ålder. Det är inte längre jag som är frun i huset, nej det är min lilla bebis på 4,5 månader som bestämmer. Vill hon ha det på ett sätt, då blir det så. Inga kompromisser här inte. Men för henne är jag villig att ge upp allt vad bestämma innebär. Är Li nöjd, är jag nöjd.
Satt här i min ensamhet och funderade för en stund sedan. Tiden sedan vi fick Li har gått så oerhört fort. Hon är redan 4 och en halv månad. Tänk att hon funnits hos oss så länge redan. Jag tänker ofta tillbaka på tiden precis innan Li kom. Alla förväntningar man hade, hur mycket vi längtade efter dagen då hon skulle bestämma sig för att titta ut och förgylla världen med sin närvaro. Stunden då barnmorskan sa att jag var öppen fyra centimeter, att vi inte skulle behöva lämna sjukhuset denna gången, inte utan vår bebis. Bebisen i magen skulle inte längre bara vara "bebisen i magen" Den skulle visa sig vara världens finaste lilla flicka, 10 fingrar och 10 tår, med ett kon format men ack så sött litet huvud (det lägger sig för dom som inte vet) Första natten då vi var tre. Första natten då jag inte sov ensam med Teddy. Miraklet som nu vi har ansvar för, som vi skyddar med våra liv låg där inne i min mage i mer än 9 månader och formades till den fantastiska bebis hon är idag. Jag minns hur rädd jag var för allt. När jag blev skjutsad i rullstol ner till bilen, jag tyckte hon körde så fort. Förstod hon inte att jag precis blivit mamma och höll något så litet och skört i mina armar, inlindad i en liten filt. Jag var så rädd att rullstolen skulle välta. Gud, jag var rädd för allt. När vi satt henne i bilbarnstolen för att köra till patienthotellet, lilla lilla Li. Och första nätterna hemma ska vi inte ens prata om. Jag låg och sov med Li på magen, bara för att få ha henne nära och känna henne andas. Jag minns den natten hon bara skrek och skrek och skrek, jag var så trött att jag somnade på soffan, och Teddy med henne där uppe i sovrummet. När jag vaknade hade jag panik, sprang upp och tänkte: "lever hon, har Teddy lagt sin arm på henne utan att märka det" En miljon tankar på några få sekunder. Men hon låg i sin säng och sov så fridfullt.
Att bli mamma är verkligen det läskigaste, jobbigaste, underbaraste och mest fantastiska som hänt mig. Om jag kunde återuppleva dagen då Li föddes hade jag gjort det, 100 gånger om. Det är en fruktansvärt häftig upplevelse att föda fram sitt barn, att få sitt barn på bröstet, så liten och så ny. Det gör så jäkla ont för stunden, men man glömmer det lika fort igen. Älskade Li Elsa Ekman, mitt allt!
Inlägget började på ett sätt och slutade på ett annat. Ibland skriver man av bara farten. Jag förstår om det blev lite rörigt, men jag hoppas att det framgår vad jag vill ha sagt. Och föresten, min mobil är det sämsta köp jag någonsin gjort. Den strular heeela tiden. Ibland kan jag svara på ett samtal, ibland inte. Idag har den strulat extremt mycke. Och sms jag skickar kan komma fram ibland, ibland inte. Så om någon ringer mig, eller skickar sms och jag inte svarar. Jag ignorerar I N T E er. Det är min efterblivna mobil som lever sitt eget liv!
tisdag 16 november 2010
Vilken dag!
Jag känner mig helt slut i huvudet! Det har varit en fruktansvärt jobbig dag. Li har ena sekunden varit på strålande humör, för att sen bli fly tosig! Så har det hållt på heeela långa dagen, med betoning på lång! Vaknade inatt vid 4-5, va förbannad, åt, vaknade halv 8, var förbannad, åt inte! Ah, jag känner mig mer död en levande just nu! Nu ikväll vägrade hon dessutom äta! Jag har försökt med allt, ersättning, favvo käket morotspure med mera! Hon vägrade! Jag la henne i vår säng för att bädda till hennes, då slocknade hon på två röda. Men när jag lyfte över henne vaknade hon igen, förbannad! DÅ fick jag i henne lite mat! Nu har jag sprungit upp och ner o ner o upp för trapporna säkert 20 gånger på 10 minuter! Ingen höjdar dag med andra ord. Ska lägga mig alldeles strax och hoppas på en någerlunda natt så jag är människa imorgon när jag vaknar!
måndag 15 november 2010
Mysmorgon med en sjuk fis
Trots att Li vaknade med 40,2 (!!!!) graders feber är hon världens goaste unge! Hon är så trött i sin lilla kropp men ändå anstränger hon sig för att ge sin mamma ett fint litet leende. Idag är hon riktigt dålig. Min stackars lilla bebis är så varm i sin kropp, till och med i munnen. Men natten var okej ändå. Hon fick mat vid lite över två, sen sov hon till halv sju ungefär. Då tog jag tempen och den var på 40, 2 grader. Stackars liten. Hon är alldeles röd i sina små ögon. Men morgonen var himla mysig ändå. Amanda var här till kvart över 9, sen tog jag på Li pyjamasen, bäddade ner henne i vagnen och traskade ner till byn tillsammans med världens finaste vän, Carro. Där joinade Dadde oss på en god frallefrukost och kaffe! Det är såna små stunder som gör livet värt att leva. Det var skönt att promenera och sedan sitta en stund och små prata. Så jag är på toppen humör och Lisen sover så gott i sin vagn fortfarande. Jag tänkte kolla på Sex and the City 2 nu medans jag har en lugn stund. Får passa på när pappa Teddy sover. Han är måttligt intresserad av min SATC nojja! Vi hörs kanske senare, alla vänner och kanske ovänner som läser bloggen UTAN att lämna en enda liten kommentar! Skäms!
söndag 14 november 2010
Farsdag
Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Teddys första farsdag!
Dock har inte dagen varit som jag önskar. Lisen är sjuk :( Min stackars bebis har feber, har haft 39,5 grader nästan hela dagen, och är så förkyld och hostig. Det är fruktansvärt att se henne såhär. Min annars så pigga o glada bebis har sovit nästan hela dagen, och de stunder hon varit vaken har hon varit mycke ledsen. Det gick dock bra när vi var hos min farmor och farfar på middag. Hon satt med i sin matstol den mesta av tiden, sen somnade min faster henne, och hon sov vidare tills vi skulle åka. Fick ta en sväng till Maxi och köpa alvedon och näsdroppar till lillan, då det var slut hemma.. Sen hälsade vi på hemma hos mamma o pappa, fikade på äppelkaka och drack massor med kaffe.
Så kvällen blev tidig för Li, hon somnade redan vid lite i nio. Väckte henne för att ta tempen och ge alvedon o mat. Men mat ville hon inte ha. Ska snart upp och göra henne sällskap i sängen, pussa o krama henne och hoppas att hon mår bättre imorgon!
Stackars Teddy fick ingen höjdar första farsdag. Ingen frukost på sängen som jag planerat, och ingen present heller. Jag är en dålig flickvän, jag vet. Men vi bestämde att vi skulle vänta med present tills nästa lön, så vi inte står utan pengar i slutet av månaden. Jag förstår om han är lite besviken, det hade jag med varit. Men med en sjuk bebis prioriterar man annat, som att få sova och ta hand om henne. All energi går ju nästan åt till henne. Man hinner inte riktigt med varandra som man gjorde förr, när vi bara var två. Det är trist. Men ju mer tiden går desto lättare blir allt. Li är vanligtvis en väldigt enkel bebis att ha o göra med, så en vaken natt här o där spelar ingen större roll. Det blir desto mer tjafs nu för tiden, massa småsaker som man tar på för stort allvar, och allt blir alltid sju resor värre när man är trött och hela den biten. Men min och Teddys kärlek är stark, starkare än någonsin. Och även om vi inte längre har samma tid för varandra som förr så är vi närmre varandra än någonsin. Bandet som ett barn skapar mellan två personer är omöjligt att bryta, och man uppskattar alla de stunder man får för varandra mer än innan. Jag har aldrig känt mig så nära någon som jag gör med Teddy nu. Alla de småtjafs som man stör sig på bleknar ganska fort när man tänker på vad vi fått, vad vi åstadkommit tillsammans. Vi har gjort det största en människa kan göra, vi har fått ett underbart, friskt och fint barn. Det är vi tre föralltid!
Dock har inte dagen varit som jag önskar. Lisen är sjuk :( Min stackars bebis har feber, har haft 39,5 grader nästan hela dagen, och är så förkyld och hostig. Det är fruktansvärt att se henne såhär. Min annars så pigga o glada bebis har sovit nästan hela dagen, och de stunder hon varit vaken har hon varit mycke ledsen. Det gick dock bra när vi var hos min farmor och farfar på middag. Hon satt med i sin matstol den mesta av tiden, sen somnade min faster henne, och hon sov vidare tills vi skulle åka. Fick ta en sväng till Maxi och köpa alvedon och näsdroppar till lillan, då det var slut hemma.. Sen hälsade vi på hemma hos mamma o pappa, fikade på äppelkaka och drack massor med kaffe.
Så kvällen blev tidig för Li, hon somnade redan vid lite i nio. Väckte henne för att ta tempen och ge alvedon o mat. Men mat ville hon inte ha. Ska snart upp och göra henne sällskap i sängen, pussa o krama henne och hoppas att hon mår bättre imorgon!
Stackars Teddy fick ingen höjdar första farsdag. Ingen frukost på sängen som jag planerat, och ingen present heller. Jag är en dålig flickvän, jag vet. Men vi bestämde att vi skulle vänta med present tills nästa lön, så vi inte står utan pengar i slutet av månaden. Jag förstår om han är lite besviken, det hade jag med varit. Men med en sjuk bebis prioriterar man annat, som att få sova och ta hand om henne. All energi går ju nästan åt till henne. Man hinner inte riktigt med varandra som man gjorde förr, när vi bara var två. Det är trist. Men ju mer tiden går desto lättare blir allt. Li är vanligtvis en väldigt enkel bebis att ha o göra med, så en vaken natt här o där spelar ingen större roll. Det blir desto mer tjafs nu för tiden, massa småsaker som man tar på för stort allvar, och allt blir alltid sju resor värre när man är trött och hela den biten. Men min och Teddys kärlek är stark, starkare än någonsin. Och även om vi inte längre har samma tid för varandra som förr så är vi närmre varandra än någonsin. Bandet som ett barn skapar mellan två personer är omöjligt att bryta, och man uppskattar alla de stunder man får för varandra mer än innan. Jag har aldrig känt mig så nära någon som jag gör med Teddy nu. Alla de småtjafs som man stör sig på bleknar ganska fort när man tänker på vad vi fått, vad vi åstadkommit tillsammans. Vi har gjort det största en människa kan göra, vi har fått ett underbart, friskt och fint barn. Det är vi tre föralltid!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)