Min bebis håller på att friskna till, tack och lov! Imorse hade hon feber, fick en alvedon och under dagen har febern hållt sig borta! Skönt, tycker både jag och Li! Men vanliga glada lilla Li har inte varit vanliga glada lilla Li idag. Nej, det har varit en förbannad, "rastlös" och matvägrande bebis! Hon åt inatt, sen vid halv elva. Sen vägrade hon äta. Ikväll fick jag i henne morot/potatis/palsternacka pure följt av banan/äpple pure. Då var hon hungrig! Sen någon timme senare käkade hon en flaska ersättning. Men, inte stannade det i magen inte.. Nej, hon hostade så mycke att hon kräktes, hon kräkte ner heeeela mig. Den största spyan jag någonsin sett henne lägga. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, helt nerspydd, både jag och alla kuddar och filtar i soffan. Från ingenstans. Jag har aldrig blitt så chockad. Teddy var snabbt framme och fotograferade, kul för honom. Om det var han Li spytt ner hade han spytt tillbaka, så känslig som han är! Föresten, en liten rolig sak: varje gång han bytar en bajsblöja på Li måste han binda för en handduk för näsan, annars kräks han. Macho va?! Haha.

Tänk vad jag förändrats. För lite mer än ett år sedan kretsade mitt liv kring allt annat än bajsblöjor och kaskadspyor. Idag är det de min vardag består av. Jag befinner mig i min egen lilla värld tillsammans med Li. Den är byggd av blöjor, dreggel och en herrans massa kärlek. Det finns inga ord som kan beskriva kärleken till Li. När jag tittar på henne bubblar det i hela kroppen. Det känns som att vara sådär alldeles nyförälskad. En helt underbar känsla, som jag är lycklig nog att få känna varje dag! Mitt lilla mirakel, med en stark vilja trots sin ringa ålder. Det är inte längre jag som är frun i huset, nej det är min lilla bebis på 4,5 månader som bestämmer. Vill hon ha det på ett sätt, då blir det så. Inga kompromisser här inte. Men för henne är jag villig att ge upp allt vad bestämma innebär. Är Li nöjd, är jag nöjd.

Satt här i min ensamhet och funderade för en stund sedan. Tiden sedan vi fick Li har gått så oerhört fort. Hon är redan 4 och en halv månad. Tänk att hon funnits hos oss så länge redan. Jag tänker ofta tillbaka på tiden precis innan Li kom. Alla förväntningar man hade, hur mycket vi längtade efter dagen då hon skulle bestämma sig för att titta ut och förgylla världen med sin närvaro. Stunden då barnmorskan sa att jag var öppen fyra centimeter, att vi inte skulle behöva lämna sjukhuset denna gången, inte utan vår bebis. Bebisen i magen skulle inte längre bara vara "bebisen i magen" Den skulle visa sig vara världens finaste lilla flicka, 10 fingrar och 10 tår, med ett kon format men ack så sött litet huvud (det lägger sig för dom som inte vet) Första natten då vi var tre. Första natten då jag inte sov ensam med Teddy. Miraklet som nu vi har ansvar för, som vi skyddar med våra liv låg där inne i min mage i mer än 9 månader och formades till den fantastiska bebis hon är idag. Jag minns hur rädd jag var för allt. När jag blev skjutsad i rullstol ner till bilen, jag tyckte hon körde så fort. Förstod hon inte att jag precis blivit mamma och höll något så litet och skört i mina armar, inlindad i en liten filt. Jag var så rädd att rullstolen skulle välta. Gud, jag var rädd för allt. När vi satt henne i bilbarnstolen för att köra till patienthotellet, lilla lilla Li. Och första nätterna hemma ska vi inte ens prata om. Jag låg och sov med Li på magen, bara för att få ha henne nära och känna henne andas. Jag minns den natten hon bara skrek och skrek och skrek, jag var så trött att jag somnade på soffan, och Teddy med henne där uppe i sovrummet. När jag vaknade hade jag panik, sprang upp och tänkte: "lever hon, har Teddy lagt sin arm på henne utan att märka det" En miljon tankar på några få sekunder. Men hon låg i sin säng och sov så fridfullt.

Att bli mamma är verkligen det läskigaste, jobbigaste, underbaraste och mest fantastiska som hänt mig. Om jag kunde återuppleva dagen då Li föddes hade jag gjort det, 100 gånger om. Det är en fruktansvärt häftig upplevelse att föda fram sitt barn, att få sitt barn på bröstet, så liten och så ny. Det gör så jäkla ont för stunden, men man glömmer det lika fort igen. Älskade Li Elsa Ekman, mitt allt!


Inlägget började på ett sätt och slutade på ett annat. Ibland skriver man av bara farten. Jag förstår om det blev lite rörigt, men jag hoppas att det framgår vad jag vill ha sagt. Och föresten, min mobil är det sämsta köp jag någonsin gjort. Den strular heeela tiden. Ibland kan jag svara på ett samtal, ibland inte. Idag har den strulat extremt mycke. Och sms jag skickar kan komma fram ibland, ibland inte. Så om någon ringer mig, eller skickar sms och jag inte svarar. Jag ignorerar I N T E er. Det är min efterblivna mobil som lever sitt eget liv!