Torsdag

Inatt sover jag hemma själv för första gången sedan olyckan. Teddy var hemma de 2 första dagarna, och natten till idag sov jag hos mamma och pappa. Eftersom att allt känns extra jobbigt på kvällen och natten kändes det bra. Men någon gång måste jag ju komma igång med vardagen igen, så det får bli idag. Det känns jobbigt nu, för Teddy har precis åkt för att jobba. Och det värsta av allt är att jobbet de ska göra inatt tar 10 minuter. Så jäkla onödigt att åka till Danmark för 10 minuters jobb. Men men. Li sover nu iallafall, och har gjort det sedan en timme. Min älskade lilla troll. Min stora tjej som ätit morotspure idag. Hon har verkligen kommit på hur hon ska använda sin röst nu. När hon gungar i sin gunga pratar hon som allra mest, med tv:n såklart. Hon skriker verkligen, och vet exakt hur hon ska få fram de allra högsta tonerna.



Idag har jag och pappa spenderat mycket tid tillsammans. Vi var på olycksplatsen och skrev upp alla vägmärken och tittade hur det såg ut. Sen körde vi till Klippan där bilen står. Vi tog de sista grejerna som låg kvar i bilen. Det är sjukt som den ser ut. Förarsätet är flyttat säkert tio centimeter in mot mitten, och bilen ser ut att skulla vikas på mitten. Den kommer inte att repareras, då skadorna skulle kosta 180000 att laga. Så idag har jag sett det sista av bilen som förmodligen räddade vårat liv.
Jag och Amanda har förövrigt kört bil idag. Eller Amanda körde och jag åkte, såklart. Vi körde in till stan och handlade och löste in en trisslott på 100 kronor. En av de fyra nya innehöll en vinst, på 25 spänn. Men den nya vi ska köpa för de kronorna kan ge oss flera miljoner. Vi tappar inte hoppet, för om någon förtjänar lite tur så är det faktiskt vi. Det får vara nog med motgångar nu. Någon gång måste ju turen vända, och det SKA vara nu. På parkeringen puttade vi en bil som inte startade. Så dagens goda gärning är avklarad.

Nu ska jag släcka tv:n och krypa till sängs brevid min älskade bebis!

Ledsen

Usch så nere jag är. Jag mår verkligen inte bra. Jag försöker hålla skenet uppe, men mina tankar tar kål på mig. Jag fattar inte varför det skulle hända? Livet är så förbannat orättvist. Jag tänker hela tiden på Amanda och Li. Lilla Li, bara 4 månader och har redan varit med om något fruktansvärt. Det värsta som hänt mig under mina snart 21 år har hon varit med om redan, såhär tidigt i sitt liv. Det är så jävla hemskt. Och Amanda, som tar på sig hela skulden. Ingenting är hennes fel. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Bilden av när den andra bilen närmar sig oss och slår i sidan av bilen dyker upp hela tiden. Det går inte 5 minuter mellan gångerna. Jag är så jävla rädd. Så rädd för allt. Idag när jag åkte bil grät jag. Jag känner mig så maktlös. Vi var och hämtade vagnen idag, som låg kvar i bilen. Att se hur kraschad bilen verkligen var var hemskt. Hela förarstolen hade tryckts in mot mitten, och hela bilen var full av glassplitter. Bilden på bilen gör inte verkligheten rättvis. Den ser ut att vara nära att vikas på mitten i verkligheten. Jag fattar det inte, hur fan de kunde hända.

Jag vill inte sova. Jag är så rädd för att blunda.
Åh, lilla lilla Amanda. Jag vill bara hålla dig i mina armar och berätta för dig om och om igen hur mycket jag älskar dig och att inget är ditt fel. Jag vill kunna göra allt ogjort. Du och Li förtjänar inget ont, ni är de bästa människorna på denna jord!

Fyfan vad livet är orättvist!

Änglavakt

Ibland undrar jag om jag och min familj är otursförföljda. Jag är så rädd för och så trött på otur, någon gång måste det ju vara nog, varför inte nu? Idag krockade vi. Jag, Amanda och Li. Vi blev påkörda i sidan, på den sidan Amanda och Li satt. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det gick så fort. Bilen rullade 15- 20 meter. Jag tror jag var ute ur bilen innan den hunnit stanna och påväg för att få ut Li. Bildörren var så tilltryckt att jag fick bända upp den. Nu vet jag verkligen vad mammainstinkt betyder. Amanda kom inte ut ur bilen från sin sida, så hon klättrade över min. Amanda och lilla Li, dom personerna jag beskyddar, med mitt liv om så behövs. Amanda bara skrek och skrek, jag försökte agera lugn, och jag lyckades väl till viss del. När ambulanserna kom blev jag och Li placerade i en och Amanda i en annan. Jag hade en sån värk i mitt bröst, jag ville bara ha dom nära mig, båda två. Amanda blev fast spänd på en brits, med nackkrage och hela köret. Min ambulans var först iväg. När jag ser en ambulans med blåljusen närma sig våran med ilfart brast allt för mig. Amandas ambulans var en prio etta. Hon röntgades och undersöktes. På röntgen såg man inget konstigt, men hon stannar på sjukhuset inatt på observation. Jag och Li är hemma. Li mår bra och är precis som vanligt, jag har ont i nacken, egentligen värker det i hela kroppen. Men jag mår bra, trots omständigheterna.

Jag kommer aldrig ta körkort. Jag vill inte längre. Jag har varit rädd innan, men nu är jag om möjligt ännu räddare. Jag ser detta som ett tecken. Det är inte meningen att jag ska köra bil, eller något annat motorfordon. Jag hoppas bara att Amanda kommer våga köra igen. Min lilla skatt, hon kör som en gud annars, jag har aldrig varit rädd när jag åkt med henne. Idag var det ren otur. Teddy är hemma med mig inatt, tack och lov. Jag vill aldrig mer vara ensam. Aldrig i hela mitt liv. Jag vill stanna innanför husets trygga väggar tillsammans med de jag älskar föralltid.