Usch så nere jag är. Jag mår verkligen inte bra. Jag försöker hålla skenet uppe, men mina tankar tar kål på mig. Jag fattar inte varför det skulle hända? Livet är så förbannat orättvist. Jag tänker hela tiden på Amanda och Li. Lilla Li, bara 4 månader och har redan varit med om något fruktansvärt. Det värsta som hänt mig under mina snart 21 år har hon varit med om redan, såhär tidigt i sitt liv. Det är så jävla hemskt. Och Amanda, som tar på sig hela skulden. Ingenting är hennes fel. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Bilden av när den andra bilen närmar sig oss och slår i sidan av bilen dyker upp hela tiden. Det går inte 5 minuter mellan gångerna. Jag är så jävla rädd. Så rädd för allt. Idag när jag åkte bil grät jag. Jag känner mig så maktlös. Vi var och hämtade vagnen idag, som låg kvar i bilen. Att se hur kraschad bilen verkligen var var hemskt. Hela förarstolen hade tryckts in mot mitten, och hela bilen var full av glassplitter. Bilden på bilen gör inte verkligheten rättvis. Den ser ut att vara nära att vikas på mitten i verkligheten. Jag fattar det inte, hur fan de kunde hända.
Jag vill inte sova. Jag är så rädd för att blunda.
Åh, lilla lilla Amanda. Jag vill bara hålla dig i mina armar och berätta för dig om och om igen hur mycket jag älskar dig och att inget är ditt fel. Jag vill kunna göra allt ogjort. Du och Li förtjänar inget ont, ni är de bästa människorna på denna jord!
Fyfan vad livet är orättvist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar