Änglavakt

Ibland undrar jag om jag och min familj är otursförföljda. Jag är så rädd för och så trött på otur, någon gång måste det ju vara nog, varför inte nu? Idag krockade vi. Jag, Amanda och Li. Vi blev påkörda i sidan, på den sidan Amanda och Li satt. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det gick så fort. Bilen rullade 15- 20 meter. Jag tror jag var ute ur bilen innan den hunnit stanna och påväg för att få ut Li. Bildörren var så tilltryckt att jag fick bända upp den. Nu vet jag verkligen vad mammainstinkt betyder. Amanda kom inte ut ur bilen från sin sida, så hon klättrade över min. Amanda och lilla Li, dom personerna jag beskyddar, med mitt liv om så behövs. Amanda bara skrek och skrek, jag försökte agera lugn, och jag lyckades väl till viss del. När ambulanserna kom blev jag och Li placerade i en och Amanda i en annan. Jag hade en sån värk i mitt bröst, jag ville bara ha dom nära mig, båda två. Amanda blev fast spänd på en brits, med nackkrage och hela köret. Min ambulans var först iväg. När jag ser en ambulans med blåljusen närma sig våran med ilfart brast allt för mig. Amandas ambulans var en prio etta. Hon röntgades och undersöktes. På röntgen såg man inget konstigt, men hon stannar på sjukhuset inatt på observation. Jag och Li är hemma. Li mår bra och är precis som vanligt, jag har ont i nacken, egentligen värker det i hela kroppen. Men jag mår bra, trots omständigheterna.

Jag kommer aldrig ta körkort. Jag vill inte längre. Jag har varit rädd innan, men nu är jag om möjligt ännu räddare. Jag ser detta som ett tecken. Det är inte meningen att jag ska köra bil, eller något annat motorfordon. Jag hoppas bara att Amanda kommer våga köra igen. Min lilla skatt, hon kör som en gud annars, jag har aldrig varit rädd när jag åkt med henne. Idag var det ren otur. Teddy är hemma med mig inatt, tack och lov. Jag vill aldrig mer vara ensam. Aldrig i hela mitt liv. Jag vill stanna innanför husets trygga väggar tillsammans med de jag älskar föralltid.