.

Den inre stressen är den största boven. Man försöker att alltid vara till lags, orka allt, finnas till hands hela tiden, alltid med ett leende på läpparna. Det som lockar allra mest är sängen. Hade kunnat spendera en vecka i ett mörkt, tyst rum med täcket över huvudet. Man tror att man inte påverkas, men det är omöjligt. De jobbiga sakerna finns i vardagen, varje dag, men just nu är allt så uppenbart, så nära. Det blir bättre när allt faller på plats, när det blir en vardag. När man slipper ha miljoner projekt på gång i bara huvudet.


När det är jobbigt tänker jag på morfar. Snart tre år sedan han försvann. Världens finaste människa. Usch, det är orättvist när det finns så mycket man vill visa och berätta. Jävla cancer, jävla orättvisa värld.