Att vara mamma

Innan man får barn är det lätt att dömma andra. Det kommer jag aldrig göra igen. Åsikter har alla, men att dömma är en annan sak. Livet som mamma är tufft. Det är omöjligt att förstå hur det är, om man inte själv är det. Det börjar redan när bebis är i magen. Så fort jag fick veta att jag var gravid blev jag en annan person. Jag fick ett ansvar, ett ansvar för ett annat liv. Nu handlar det inte längre om mig, utan om Li. Hon är huvudpersonen i mitt liv. Föralltid är hon min. Så länge Li mår bra, orkar jag allt.

Det är mycke diskussioner om ammning nu har jag märkt. Att amma eller inte amma, det är frågan. För mig funkade aldrig amningen riktigt bra. I början stressade jag upp mig, o tänkte: blir hon mätt, mår hon bra, får hon i sig tillräckligt med näring? I början grät jag. Det gjorde ont! När Li var nästan 2 veckor grät jag i två dagar. Allt kändes jobbigt, och jag var så rädd. Rädd för att jag inte räckte till, rädd för att hon inte skulle må bra. När vi sen varit en vecka i Stockholm kändes allt lättare. Vi hade fått en paus, och fått umgås och känna på det nya livet som föräldrar. Amningen kändes bra, och jag kunde njuta av att vara mamma. Självklart var jag lycklig redan från första stund, men gud så rädd jag var! Jag vågade inte ens sova med släckt lampa, jag ville se Li hela tiden, och kollade flera gånger om natten så hon andades.

När hon sen blev 3 månader började amningen krångla igen. Li blev aldrig mätt, och var tjurig 10 minuter efter hon ätit. Jag kan säga, att gå över till ersättning är det bästa val jag gjort. Li blev en helt annan bebis, nästan alltid glad, hon sov längre stunder, ja allt blev bättre! Hade jag kunnat amma längre hade jag gjort det. Men i slutändan är det viktigaste att Li mår bra! Det höll inte med amningen längre helt enkelt. Nu är hon 5 månader, och en helt fantastisk, glad och välmående liten tjej på nästan 7 kilo! Min fina vackra Li. Jag blir helt varm i kroppen bara av att tänka på henne. Trots att hon äter från flaska nu är det nästan alltid jag som matar henne. Jag slutade inte amma på grund av att kunna dela det ansvaret med någon annan! Jag vill ju inget hellre än att vara med min bebis hela dagarna, och har svårt att lämna över ansvaret till Teddy till och med. På helgerna har vi kommit på hur vi ska "dela ansvaret" lite mer. Jag tar nätterna, med matning, plugga in napp osv, sen går Teddy upp med henne på morgonen. På så vis får dom lite tid tillsammans, och jag får en chans att vila ut om jag haft en jobbig vecka!

Det tar tid att komma på hur man ska ta hand om sitt barn på bästa sätt. Ibörjan tillexempel, skulle jag sätta mig upp i sängen varje gång Li skulle ammas om natten, det skulle va tänt och bullas upp med kuddar. Helst skulle Teddy också vara vaken. Man är ganska vilsen i barndjungeln i början, och helt säker blir man nog aldrig! Men man kämpar på och lär sig med tiden! En sak är säker, det är att det är helt underbart med barn! Det kvittar om man så behöver vara uppe hela nätter 5 dagar i sträck, så fort man får ett leende smälter man och glömmer bort hur trött man egentligen är!

Och föresten, medelåldern på att skaffa barn i Sverige är 30 år! Det är helt galet! Som ung orkar man så mycke mer, har barnasinnet kvar och får så mycke mer tid tillsammans med sitt barn. En 30 åring är ofta så inrutad i sitt liv, och har svårt att acceptera det nya livet, och andra prioriteringar. Detta är inte bara något jag hittat på, det är bevisat! Alla är inte mogna att skaffa barn tidigt, men jag var det, helt klart! Det är något av allt jag gjort som jag aldrig kommer ångra, den saken är säker!