Så många tankar

Framåt kvällen känner jag mig ofta ensam och rädd. Trots att jag nu har sällskap av Amanda, så saknar jag Teddy något fruktansvärt. Jag känner mig otrygg utan honom hemma. Och bara tanken på att jag kommer få sova ensam så ofta tiden framöver gör mig skräckslagen! Jag vill egentligen rulla ner varenda persienn här hemma direkt det blir mörkt. Och bara Kenzo blir lite uppspelt blir jag så rädd. Jag inbillar mig att det går folk utanför huset och försöker se in. Jag är livrädd att någon ska gömma sig på ovanvåningen när jag lagt Li, och ta henne ifrån mig. Jag vet hur detta låter, det gör jag. Men ända sedan jag blev mamma har jag blivit rädd för allt. Och det gör mig så arg. Jag blir så förbannad på mig själv. Jag vill ju inte gå igenom livet skiträdd och missa allt det roliga, att jag ska hindra Li från att göra något bara för att jag är rädd för allt! Men jag är så jäkla rädd att något ska hända henne, eller hända mig och Teddy något, så vi missar allt med våran underbara dotter. Idag sa jag till Carro att man egentligen är dum i huvudet som skaffar barn! Man bäddar för ett liv i skräck. Barn är ju det mest fantastiska man kan uppleva, jag hade dött om något hände min Li. Jag hade inte klarat en sekund utan henne, min prinsessa, mitt absoluta allt! Livet är skört, förbannat skört. Och orättvist. Men det finns stunder som är så underbara att man vill stanna tiden. Varenda sekund med Li är underbar. Hon är så fantastisk, min lilla människa!